Det är magiskt att bada naken
Min mobil ringde nyss, det var Linn! Hon viskade inte som hon brukar, så det här kändes bättre än vanligt.
Jag träffade henne i onsdags, första gången hon var i stockholm sen i februari.
Det skulle vara jag Camilla, Alexandra och nån annan som skulle åka o träffa henne.. men alla fick förhinder, så det va bara jag som åkte.
Jag gick enligt vägbeskrivningen som jag fått, men tvekade ändå på att det var rätt. Men så såg jag henne, gå med två st lite äldre kvinnor. Hon skulle precis tända sin ciggarett..
"Linn !?" hon såg genast upp, och vi fick ögonkontakt.. och tårarna började rinna direkt. Var så länge sen jag såg henne! Jag kramade henne länge, jag försökte prata, men det gick inte, fick inte fram ett ord.
Jag är så tacksam över det hennes mamma känner för mig, hon litar på mig! När Linn berättade att hon alltid uppmuntrar henne att åka till mig, umgås med mig. Det har hon sagt till personalen på hemmet också, så när Linn ringde nu så ville hon att jag skulle komma dit över helgen! SÅKLART!
Så nu blir min helg inte precis som jag hade bestämt.
Idag skulle de vart 18års-fest, men orkade verkligen inte.. :( och imorrn skulle jag åkt till Värmdö och kollat jennys jobb och lite affärer runt om där. Och söndagen var bestämt att jag skulle åka o träna, OCH prova min stövlar! jag är helt kär i dom. Jag har kollat på dom varje gång jag gått förbi, och det har varit i några månader nu!
Dom är högklackade vita, spetsiga, lite slitna. Ganska tuffa.
Men får se om jag hinner med stövlarna på söndag.. Tåget till skärplinge tar 1h 36min! sedan är det buss i ca 40min. Får köpa med mig ngt gott så jag har ngt att sysselsätta mig med ;)
Jag vill dö ung
jag älskar att läsa bloggar, iaf om jag känner personerna eller vet vilka dom är. Så tyckte de va kul att kanske skaffa en egen, jag är inte ens säker på att jag kommer använda den speciellt ofta, men kul o kunna skriva då och då.
Idag är det fredag, sjukt skönt.. nu har jag klarat av första veckan på jobbet, bara två kvar att se framimot. Det klarar jag! Det känns faktiskt ibland som om ja e på skolan.. jag är van att arbeta lixom. Så så farligt är det inte. Bara att jag har ont i hela kroppen....
Men känns skönt med helg nu iaf! slippa gå runt med arbetsbrallor och en förstor t-shirt.. man känner sig inte alltför sexig iaf ^^
När jag stogd vid solna centrum och väntade på bussen, och åt på min glass som jag hade längtat efter hela dagen, så kom det en gammal farbror. Han hälsade glatt på alla som stog där och ställde sig sedan bredvid mig.
När bussen kom frågade han om jag inte bor i huvudsta. Jo, sa jag.
Han kände igen mig, vi går av och på vid samma hållplats. Vi bor alltså på samma gata.
Jag går före honom in i bussen, och tänkte sätta mig längre bak, men då knackar han mig på axeln "Här, varsågod" och visar mig en ledig plats bredvid hans. Jag ger honom ett leende och sätter mig.
Han börjar prata, om lite allt möjligt. Han bjuder mig på sin Festis, men jag tackar nej. Han frågar saker, om skolan, hur gammal jag är, vart jag bor..
"Dansar du?" Jag blev lite förvånad och svara "Ja, lr jag har förut "
Hur kunde han veta de? jag har dansat i nästan hela mitt liv.
Han berättade om sin syster i New York, när han var yngre och själv dansade kom han 3 i en tävling där.
"Har du varit i New York?" "Ne, det har jag inte, men jag vill åka dit nångång" "Jag ska åka dit om en månad och hälsa på min syster, du skulle kunna följa med om du vart lite äldre" "heh mm...."
"Har du i följe av någon kille?" "heh, nej det har jag inte" "det kommer i sinnomtid" -"du är väldigt vacker. söt alltså, snygg" "heh tack" ....
Efter ett tag kommer samma frågor upp igen, men jag svarar såklart tillbaka ändå. och han berättar om sitt liv igen.. och en tredje gång. och alla frågorna kom säkert sju gånger till.
Senil. och ensam? Jag förstår bara inte hur han kunat känna igen mig? och veta att vi bor på samma gata när han inte kommer ihåg det han frågat mig för några sekunder sedan. Jag kände inte igen honom.
Jag tänkte att så vill jag inte bli. Jag vill inte leva så länge, att saker försvinner för mig. Jag vill bara leva så länge att jag mår bra.. och inte är ensam!, det är jag livrädd för.
Det har hänt flera gånger, när jag sitter på tunnelbanan, bussen, att folk börjar prata med mig, nästan biktar sig, berätta om sina liv. och då berättar dom oftast om sina nära och kära, som dom inte längre har kvar.
När vi gått av bussen, och går åt varsitt håll, säger han "Du kan komma upp till mig och se på en film om du vill, när du vill"
Han hade arbetat på Amerika linijen i 8år också.. de du Kim ;)
