Hedda

jag älskar att läsa bloggar, iaf om jag känner personerna eller vet vilka dom är. Så tyckte de va kul att kanske skaffa en egen, jag är inte ens säker på att jag kommer använda den speciellt ofta, men kul o kunna skriva då och då.

Idag är det fredag, sjukt skönt.. nu har jag klarat av första veckan på jobbet, bara två kvar att se framimot. Det klarar jag! Det känns faktiskt ibland som om ja e på skolan.. jag är van att arbeta lixom. Så så farligt är det inte. Bara att jag har ont i hela kroppen....
Men känns skönt med helg nu iaf! slippa gå runt med arbetsbrallor och en förstor t-shirt.. man känner sig inte alltför sexig iaf ^^



När jag stogd vid solna centrum och väntade på bussen, och åt på min glass som jag hade längtat efter hela dagen, så kom det en gammal farbror. Han hälsade glatt på alla som stog där och ställde sig sedan bredvid mig.
När bussen kom frågade han om jag inte bor i huvudsta. Jo, sa jag.
Han kände igen mig, vi går av och på vid samma hållplats. Vi bor alltså på samma gata.
Jag går före honom in i bussen, och tänkte sätta mig längre bak, men då knackar han mig på axeln "Här, varsågod" och visar mig en ledig plats bredvid hans. Jag ger honom ett leende och sätter mig.

Han börjar prata, om lite allt möjligt. Han bjuder mig på sin Festis, men jag tackar nej. Han frågar saker, om skolan, hur gammal jag är, vart jag bor..
"Dansar du?"     Jag blev lite förvånad och svara "Ja, lr jag har förut "
Hur kunde han veta de? jag har dansat i nästan hela mitt liv.
Han berättade om sin syster i New York, när han var yngre och själv dansade kom han 3 i en tävling där.
"Har du varit i New York?"  "Ne, det har jag inte, men jag vill åka dit nångång" "Jag ska åka dit om en månad och hälsa på min syster, du skulle kunna följa med om du vart lite äldre" "heh mm...."

"Har du i följe av någon kille?" "heh, nej det har jag inte" "det kommer i sinnomtid" -"du är väldigt vacker. söt alltså, snygg" "heh tack"  ....

Efter ett tag kommer samma frågor upp igen, men jag svarar såklart tillbaka ändå. och han berättar om sitt liv igen.. och en tredje gång. och alla frågorna kom säkert sju gånger till.
Senil. och ensam? Jag förstår bara inte hur han kunat känna igen mig? och veta att vi bor på samma gata när han inte kommer ihåg det han frågat mig för några sekunder sedan. Jag kände inte igen honom.
Jag tänkte att så vill jag inte bli. Jag vill inte leva så länge, att saker försvinner för mig. Jag vill bara leva så länge att jag mår bra.. och inte är ensam!, det är jag livrädd för.
Det har hänt flera gånger, när jag sitter på  tunnelbanan, bussen, att folk börjar prata med mig, nästan biktar sig, berätta om sina liv. och då berättar dom oftast om sina nära och kära, som dom inte längre har kvar.

När vi gått av bussen, och går åt varsitt håll, säger han "Du kan komma upp till mig och se på en film om du vill, när du vill"

Han hade arbetat på Amerika linijen i 8år också.. de du Kim ;)