Hedda

Det hemska är att när folk, lr i det här fallet en av mina bästa vänner, pratar om jobbiga relationer dom har, oftast med killar dåra.. så känns det alltid som om att dom beskriver mig när dom förklarar betteendet hos den andra personen. o det känns inte så bra..


Det är ju ett beteende man har för att skydda sig själv, det vet jag, absolut. men jag har inte ritkigt förstått hur fel det kasnek är, eller hur den andra personen mår utav det. För mig var det en självklar het och jag skyllde det alltid på att det var så jag var som person. Men det är det inte, elelr jo, men det är en försvarsmekanism. Det är en mur, för jag orkar inte känna efter hur jag igentlgien mår, för jag vet att det kan bli jobbigt men jag orkar inte känna alla känslorna på riktigt. Så då är det så mkt lättare att bara skratta bort det allvarliga. För jag vet att om jag inte skrattar, då kommer det göra så jävla mkt ondare.

Men jag förstår hur illa jag gjort, speciellt en person, hur tufft det måste ha varit. säkert 1000 st till men speciellt den personen.
Men det har ju inte varit med mening alls. jag har snarare trott att jag avlastat dom från ngt genom att visa att jag inte bryr mig o jag känner iprincip inte så starkt för dom.
o det där med att ja, man vill inte gå in så djupt på det. utan man pratar om det lite snabbt, ler, o skrattar till när det där ritkigt jobbiga kommer, vilken då Såklart blir som en spark i magen för den andra. Men ändå, eftersom jag oftast är den som skrattar så känner ju jag att den andre måste förstå det, att jag hellre skrattar än gråter. Men när jag hör mina vänner prata om det så¨kanske inte det är så självklart.
Tror ju att dom flesta förstår o vet varför man gör det men dom vill ju ändå se det riktigt som döljer sig där igentlgien. Känslorna, orden, meningarna.. den riktiga reaktionen?


Att man lixom hellre skriver/pratar i tele än ses öga mot öga. för då kan man inte äns se på varandra utan att bryta ihop. I know the feeling.