Hedda

Idag va första morgonen utan Emil.
Jag smög som vanligt för att inte väcka honom så att han komemr på hur hungrig han är. eller förlåt, brukade vara. Så han lixom skulle sluppit gå runt o gnällt ett antal timmar innan det var matdags. o för att inte se de där bönande hundögonen såklart innan jag går o INTE ställt ner matskålen.
Men så kom jag på att det finns ingen emil längre....

o nu när jag kom hem o jag sprang in till badrummet så märkte jag plötsligt ngt. Ingen vattenskål!?
ne.. det behövs ju inte längre.... inte varje dag iaf.


Det känns inte som om att han är borta. jag tänker lixom inte på det. BAra det att jag själv känner mig helt tom. Jag bara går runt lixom som en zombie.
Gick runt på stan, bara runt. o självklara saker är som bortblåsta. ett litet tex när jag skulle betala me kortet. blev fel kod flera gånger innan jag äntlgien kom på rätta. o klantade mig hela tiden på jobbet o bara kände hur jag svamlade när jag ringde upp kunderna.

Men när jag tittar bort mot det lilla runda bordet.. så ser jag ett foto på honom. o Bakom står en buket rosor o ett ljus bredvid.
Då påminns jag.
Igår hade vi nersläkt i princip hela lägenheten med bara det ljuset tänt.


Emil, du är så saknad!