fick bara så ont
Jag vill be om ursäkt för allt jag har gjort o sagt, hur jag betätt mig. Men jag kan inte.
Jag vill ju förklara mig. Jag kanske skulle vräkt ur mig allt, så som jag mådde. _Inte fejkat den glada problemlösa fasaden? Skulle du älskat mig mer då? Blir man mer respekterad? Det känns så ibland, och jag är ofta nära på att berätta hur jag mår o känner till folk, vad jag gjort för dumheter och varit med om. Det är alltid ngt som hindrar mig. Men igentligen, varför ska jag berätta? Lr varför inte?
Blir man mer äkta då kanske? Skulle nog tro det.. men jag vill ju att folk ska se mig som en kul o glad tjej. Men om dom bara ser mig så, ser dom verkligen MIG då??
Men på ngt sätt så känns det, iaf när jag hör om andra, att man blir mer speciell o unik.. lr vet inte hur jag ska förklara, men när folk vet mer om en person, både positiva o negativa saker så blir det mer än viktig person på ett sätt. En person man kommer ihåg. En person man vill lära känna. En person som betyder ngt och kan påerka andra.
Jag avundas iaf andra som vågar öppna sig. Det måste bli bättre på ngt sätt? Men vadå.. vill man att folk, bekanta ska veta att man skärt sig, varit djupt depprimerad, tagit droger, haft självmordstankar, hoppat framför tåget? Ja ni fattar.
Är inte det för privat? Vem sjutton vill veta det? Men ändå, varför är det så tabu? JO, för det kallas att skrika efter uppmärksamhet! Det kan nog lätt börja snackas skit om än då om man inte är rätt människa, som tillåts att ha det tufft offentliget. Men alla mår ju skit på ngt sätt o har det jobbigt. Men visst, är det inte så att "titta, jag måste äta antideprisiva för jag har mått så mkt dåligare än alla andra, åh tyck synd om mig, " ?
Vet inte vad jag tänker med lr har för uppfattning om människor. jag är bara rädd.
Jag tror att det är väldigt nyttigt att prata om sånt, men ändå inte för mycket tror jag, för då kommer folk att tro att man vill ha uppmärksamhet, men ändå tror jag verkligen att man ska berätta för sina närmaste vad man vart med om elelr vad man gjort. =)
Jag tror inte att felet ligger de personerna som är sanna, det tragiska är bara att yngre generationer tar till sig det här med att vara en dramaqueen och göra allt för att få attention, så att dom kan skriva att dom är en attentionwhore, dom vill ha det namnet. Klart att öppna upp sig för sina närmaste kan vara svårt, men ändå så fint, jag är paranoid och så fruktansvärt rädd att bli av med dom jag älskar mest, men alla mår dåligt, alla har dåliga dagar, jag vill ändå se ut som den där glada, och det kan man, du kommer alltid vara den för mig, även om problem finns, så funkar det. kom ihåg att du är skitfin. <3
