14:01 du är nog mer lik andra än vad du tror. du är inte ensam
Vi är bara bekanta, har träffats någong gång. men jag känner igen mig så himla väl. jag har skrivit om de här förut oxå, men det kommer bara mer o mer meningar och ord som hon skriver, som jag känner att exakt de kommer från mig. Hur hon beskriver saker o känslor..
Vi har gått igenom väldigt lika saker har jag oxå förstått, speciellt det aktuellaste. men vi har bara hanterat det på olika sätt. Men hon skriver precis så jag känner, sånt jag inte vågar säga själv. Har så ofta velat bli lika fri som henne o skriva om så djupa o personliga saker. Det är ngt jag beundrar. Att hon är så öppen. Såklart vet jag ju inte hur många som läser den bloggen men ändå. Men jag vet oxå att det är som terapi. Jag har provat på det smått och det hjälpte, men jag orkade inte fortsätta, som sagt, allt blir för verkligt då.
Ibland när jag får massa tankar o jobbiga känslor så vill jag bara skriva, skriva, skriva här på bloggen. O det gör jag. Ni anar inte hur många inlägg jag har skirvit, o hur låånga inlägg blivit, men som jag sedan raderat. Både för att jag vill inte att någon ska ta illa upp eller missförstå, för jag vet ju inte riktigt vilka ni är som läser min blogg.
men så oxå Om jag publicerar det får för många veta och då blir det på riktigt, men om jag raderar, då.. ja. då raderas det på sättovis. Det blir iaf inte känt för er eller för mig på samma sätt.
Men det här ger mig problem.
hedivg. ditt hjärta är så stort och ditt huvud är så klokt.
vet att ibland är det så jobbigt att känna, att behöva acceptera.
hela min vecka har gått åt att försöka ignorera allt, och jag har mått bra. har skrattat så mycket och jag tror att det har vart på riktigt, men så fort jag är ensam så kommer det fram, ibland i små mängder och i bland i större. och jag mår så mycket sämre när jag låter mig känna igen, efter att ha rymt från känslorna.
idag låg jag hemma i min säng hela dagen, svarade inte på sms eller gjorde ingenting. bara låg och drömde, hoppades, insåg och grät. har inte mått så här dåligt på länge just för att jag valde att inte känna något de senaste dagarna.
och vad jag vill komma fram till är att alla har olika sätt att läka på, är så många jag känner som aldrig ens gråter fast de känner sig döda inombords, men det funkar helt utmärkt för dom. för släpper de spärren så tappar de kontrollen som de måste ha för att orka kämpa vidare.
och om ditt sätt att läka är att känna för en liten stund eller för att känna i smyg så är det de du ska göra. utan tvekan! man kan vilja vara på andra sätt och man kan vilja skriva ned allt man känner men om det inte hjälper en så är det fel sätt. man måste pröva sig fram och tillslut hittar man ett system som hjälper en att klara sig.
för gud vet hur lång tid det faktiskt tar att gå vidare eller att bara acceptera.
men så länge man klarar vardagen så hittar man lösningar!
och glöm aldrig att jag finns här för dig. önskar jag kunde springa hem till dig och låta dig bara vara och känna och testa släppa ut det, men nu går det ju tyvärr inte. men jag finns här över datorn, hela tiden. på bilddagboken, facebook, bloggen, msn. tveka aldrig!
