Hedda

Åh, nu har jag börjat tänka sådär som jag lovat mig själv att inte göra.
Ja, jag har blivit lämnad och sviken mkt , speciell av dom jag verkligen älskat. Lämnad syftar jag mest på att folk har dött, jag har bara morfar kvar av mina föräldrars föräldrar o alla betydde så mkt för mig! Nu är jag rädd att älska. Hur fan kan jag säga så!? Men när jag verkligen anförtrott mig, tillåtit mig älska, blottat mig för en person(det är inte många) jag älskat så har allt gått skit sen ändå.
Planerna i höst, som jag inte berättat om så mkt här än är jag skitsugen på. Och ett stort plus är ju att jag bor med min släkt o bli tajtare med dom och så kommer jag få bra kontakt med min lilla kusin. Men när jag tänkt ett snäpp längre nu.. Ska jag utsätta mig för det, den kärleken? Tänk när nån av dom lämnar mig, sviker mig? Tänk om någon dör? Tänk om lilla kusinen nån dag blir våldtagen, misshandlad, överkörd? Om jag inte har bra kontakt med dom så kommer det inte beröra mig på samma sätt.
Om man inte älskar så blir man inte sårad.

Hur faan kan jag känna såhär!