Hedda

Du ligger bredvid honom i hans säng. Du har handen på hans bröst och ligger med huvudet på hans arm. Hjärtat bultar hårt, du vet inte om du ska våga berätta det eller inte, det som du aldrig berättat för någon. Du vill, men vet inte om du vågar eller om du borde. Inte äns den människan du trodde var den bästa på jorden, som du trodde att du visste aldrig skulle svika dig och som du alltid skulle lita på har du berättat detta för. Inte din bästa vän och inte heller din familj. Du har inte vågat, du är rädd för vad dom ska tycka om dig. Helt ändra uppfattning och stöta bort dig?
Men hans röst, ögon och dina känslor gör att du vågar. Du chansar. Du är beredd på den där tystnaden, den fördomdfulla tystnaden då han tänker shit vilken störd brud. Men du vill att han ska veta, du vill att han ska veta hur du fungerar och har fungerat som människa. Du öppnar munnen för att säga orden... men det förblir tyst. Du tänker än en gång om du verkligen borde berätta. Stäng bort tankarna och kör nu! Du lyckas trycka bort alla känslor för en sekund och det börjar bildas ord. När du redan är halvägs på det du ska säga så  känner du hur jobbigt det blev och att du ångrar dig för han kommer tycka att du är psykiskt sjuk. va fan skulle jag berätta det här för.. snart kommer han ligga som en stel pinne bredvid mig, helt tyst o imorgon kommer han sluta vara den där snälla, omtänksamma som bryr sig om mig.
Efter du sagt ditt sista ord är du mer än beredd på tystnaden, en sån där jobbig tystnad som aldrig tar slut.
Men istället, det du känner är hans armar runt om dig som trycker dig närmare honom, handen som smeker ditt hår, hans läppar mot din panna och stöttande ord.

Han tycker inte om mig mindre....? Du inser att det faktiskt finns människor som accepterar andra som dom är.
Jag insåg det.