Hedda

alla har ngt som dom inte vill berätta för andra. man vill itne berätta om dom där kvällarna då man grät sig till söms, man vill inte berätta anledningen till att man mådde så dåligt, eller att man mår dåligt. allt är så hemligt, som i en värld som itne finns. vissa saker är bara förbjudna, tabu att prata om.
När saker händer, klart att allt annat liknande som hänt förut kommer tillbaka, om man itne vart jävligt duktig på att förtränga. och förtränga, gör vi det medvetet? när man ser tillbaka och försöker komma ihåg, så fanns det igentligen itne så mkt som va hemskt, man kanske har förstorat upp alltihop. men du kommer ändå ihåg natten då du grät så mkt att du inte fick luft, du visste inte vart du skulle ta vägen, du kanske var nära döden? men du har känslan kvar.. men nånstans vet du säkert vad det handlar om.
och allting sätter sina spår, ärren finns i dig hela livet. du blir begränsad, du kanske inte kan göra vissa saker. Tillit till andra människor har jag väldigt svårt för. när jag anförtrott mig helt till en annan människa så går det åt helvete på ngt sätt. och då vet jag att jag har gjort rätt, och att jag aldrig ska göra om samma misstag. När folk är snälla, är jag ofta säker på att det bara är artighet, för att man gör så. inte för att jag på ngt sätt är omtyckt, lr har dom en baktanke?

men när försvinner smärtan. även om inte alla minnena finns kvar så finns kasnek smärtan där fortfarande.
När mår man som sämst? det finsn en känsla som känns som; ingenting, det är helt tomt inuti. då man känner varken glädje, hat, sorg, livslust, kärlek. ingenitng. du känner ingenting.